Två år

Nu har det gått ett halvår sedan min senaste uppdatering, och alltså
två hela år sedan Ulrica somnade in.

En sådan här dag är det mycket minnen som kommer tillbaka, både jobbiga och bra. Jag minns precis hur det var den där morgonen för två år sedan. Samma morgon hade en granne valt att ända sitt liv, vilket innebar att hela gatan var full av polisbilar, gråt och skrik.
Jag och Ulrica hade i alla fall fått tid på oss att förbereda för den här dagen och tiden som skulle följa och det är det ju inte alla som får.

Vad har då hänt i mitt liv det senaste halvåret?

För drygt tre veckor sedan gick min mamma bort. Den sista tiden fick hon allt svårare att gå och hon var därför på Karolinska sjukhuset för att göra något åt sin dåliga fot som bara blivit sämre och sämre under en längre tid. Eftersom risken var överhängande för blodförgiftning var den enda möjliga åtgärden amputation. Det hann dock aldrig gå så långt som till operation för på natten mellan den 24 och 25 januari stannade hennes hjärta och trots att personalen fick igång det igen återfick hon aldrig medvetandet och hon somnade in, lugnt och stilla, knappt ett dygn senare. Både jag, mina systrar och min systerson var där och det kändes bra att alla hann dit och fick vara med på slutet.
Just nu är det fullt upp med förberedelser för begravningen, bouppteckning och inte minst med att försöka hitta ett nytt hem till Miss, mammas elvaåriga innekatt (någon som är intresserad av en ny bekantskap?).

Mycket mer positivt är att jag och Anna har bestämt oss för att flytta ihop och varje helg går vi på lägenhetsvisningar. Det är en spännande tid med många tankar och drömmar, men det kommer bli ännu mycket bättre när vi väl bor ihop. Jag är så lycklig att jag har Anna.

Det funkar jättebra mellan Adam och Alva och Anna och även om fotbollsträningar tar en stor del av deras fritid så försöker vi hinna med att göra saker tillsammans då och då.
Häromdagen firade vi Adams 17-årsdag (stor kille!). Då var både mormor, Ulricas bror med sambo och Ulricas syster från Öland med. Det var väldigt mysigt och nu har Alva beställt ett liknande kalas då hon fyller 14 (vad hände med mina små barn?) nästa helg.

Doris trivs väldigt bra på dagis. Varje morgon sitter hon i baksätet och gnäller längtansfullt när vi åker dit. När vi stannar utanför börjar hon skälla och sedan gnäller och skäller hon om vartannat ända till dagisfröken släpper in henne. Sedan är hon tyst hela dagen tills jag kommer och hämtar henne igen.
Hon har blivit mycket mer social med de andra hundarna på dagiset. I början var hon så reserverad men nu tar hon för sig precis som hon ska. Det är skönt att hon trivs så bra.

Det är också skönt att jag har mina Doris-barnvakter Ulla (Ulricas mamma), Barbro och Leif (Annas föräldrar) och morsan och farsan (min syster med sambo). Utan dem skulle jag och Anna inte kunna göra en bråkdel av allt vi gör. Här är några av de saker som vi hunnit med det senaste halvåret:
Konserter med Dolly Parton, Peter Jöback, Paul McCartney och Killer Queen (gissa vilken musik de spelar...).
Resor till London och Paris (i London såg vi musikalerna Blood brothers, Wicked, Billy Elliot och Wizard of Oz).
Spamalot, Zpanska flugan, The Show of Christmas (Coops Globenkonsert som vi brukar se varje år).
Vi har tillbringat en helg på Fårö (vi bodde faktiskt i Ingmar Bergmans hus).
En häftig grej var Phantom of the Opera, en livesändning på bio från Royal Albert Hall.
Vi har sålt saker på en loppis i Malmköping och haft massor av spelkvällar.
Och i förrgår var vi på Cirkus och såg Özz Nûjens show.
Förutom detta har vi så klart varit på Norra Brunn otaliga gånger och även på Magic Bar (där jag också hunnit med att gå en trollerikurs!).

Det ser mycket ut när man radar upp det så här (och ändå har jag antagligen glömt en del), men det handlar ju bara om att göra sådant man tycker om och ta tillvara på den tid man får.

Nu ska jag gå och hämta Lill-Wembley som i dag är på service precis bredvid Doris dagis. Wembley, som vi köpte bara några veckor efter Ulricas diagnos, har till slut bytts ut mot en lite mindre, men nästan exakt likadan bil.
Efter det ska jag hämta Doris så vi kan åka ner till graven för en promenad och för att tända ljus. Ulricas pappa har fått en grav nästan bredvid Ulricas, så det blir antagligen två ljus som ska tändas, om inte Ulricas mamma redan hunnit dit i dag.

Ta vara på er och era liv och ha en fantastisk vår, det tänker i alla fall jag ha.

17 augusti

I dag har det gått ett och ett halvt år, så jag tycker att det är dags för en liten blogguppdatering.

Det välbehövliga sommarlovet är slut och om ett par dagar kommer eleverna. Jag har en sexa i år och det är en ganska kul ålder så det känns bra.
Adam har börjat gymnasiet (han som bara är en liten kille, vad hände egentligen?) och Alva byter också skola och börjar sjuan om några dagar. Nya kapitel i deras liv, men det kommer säkert gå jättebra.
Under sommaren har jag bara haft barnen några udda dagar, vilket så klart varit tråkigt, men både de och jag har hunnit med väldigt mycket. Fotbollsturneringar och cuper har tagit dem till Piteå, Göteborg, Torsby och Gotland (och kanske ännu fler ställen som jag har missat). Förutom det har Alva varit på Öland och Adam på en kompis landställe. Själv har jag, och min fina Anna förstås, besökt släktingar i Göteborg, sålt saker på loppis, sett BAO på Gripsholms slott, varit på två bröllop, tittat på ny bil (men än så länge är det Wembley som gäller) och haft ett oändligt antal mysiga grillkvällar.
Sommarlovet avslutades i helgen med en kräftskiva på landet och Diggiloo på Ulriksdals slott, så det känns verkligen som att vi har utnyttjat ledigheten till fullo.
Nu när terminen drar igång kommer barnen, som nu även har träffat Anna vilket jag är väldigt glad över, helt säkert komma hit oftare, även om vi inte bestämt några datum än.

På midsommardagen drabbades familjen återigen av en stor sorg då Ulricas pappa drabbades av ett kraftigt hjärtstopp. Alla återupplivningsförsök var förgäves så min renoverings-, data-, båtvakts-, lotto- och mycket mer -kompis finns inte mer. Han och Ulricas mamma har varit ett så stort stöd ända sedan den där hemska dagen i december 2006 så det inte finns ord att tacka dem tillräckligt. Jag hoppas och tror att Ulricas mamma känner att jag finns där för henne nu.
Det är så konstigt att han är borta. Det hände så plötsligt och oväntat, inte alls som i Ulricas fall där vi hunnit förbereda oss (i alla fall mycket av det praktiska) i flera år.
Återigen en påminnelse om att livet ibland tar snabba vändningar och att man aldrig vet hur lång tid man får.

I dag har ju hovet meddelat att kronprinsessan Victoria och prins Daniel ska ha barn vilket får mig att tänka på att Ulrica sa att hon så gärna hade velat se deras bröllop, men vi visste ju då att hon inte skulle hinna det. Tidigare i bloggen tror jag förresten att det finns en liten berättelse om när Adam skakade hand med Daniel på Ica...

Med en blandning av sorg och glädje, det finns trots allt mycket att vara lycklig över, lämnar jag er för den här gången.

Ha ett jättebra liv med era nära och kära så kanske vi hörs här igen någon gång.

Kärlek!

Ett år

Ett år...
Jag kan verkligen inte förstå det.
Nu har jag lyckats gå igenom en födelsedag, ett sommarlov, en julafton och alla andra dagar som jag har så många bra minnen av från mina år tillsammans med Ulrica.

Det första året har gått förvånansvärt bra trots allt och jag är helt säker på att jag till stor del har Ulrica att tacka för det. Alla gånger vi pratade om hur det skulle bli för mig och alla förberedelser som vi gjorde har underlättat otroligt mycket.
Jag visste precis hur hon ville ha begravningen, vad jag skulle göra med hennes kläder, hur arvet skulle fördelas och mycket annat. Vi pratade till och med om vad jag skulle äta, det var ju alltid Ulrica som lagade maten (och jag som diskade). Ett trivialt problem kanske, men det visar ändå hur många aspekter av det här som vi diskuterade.

Ibland har jag gått in här på bloggen och läst vad vi gjorde exakt ett år tidigare. Varje gång jag gjort det har tårarna börjat strömma och gulliga lilla Doris har kommit springande för att trösta, även om jag suttit i soffan och hon legat och sovit i sängen på Ulricas sida, som hon numera har tagit över.

Jag tror inte att jag har berättat att Doris har börjat på dagis. Det ligger nästan på vägen till mitt jobb, så det är väldigt smidigt att lämna och hämta henne där. Hon var lite tveksam till dagislivet till en början, men nu älskar hon att komma dit. Redan när vi har flera minuter kvar att köra börjar hon gnälla så där längtansfullt som bara mormor kan få henne att göra annars.

Adam och Alva mår också förhållandevis bra och de bor med mig var fjärde vecka. Det är så skönt att ha dem här och de är så fina barn, eller är det kanske dags att börja kalla dem ungdomar?
Adam ska ju gå ut nian till sommaren och jag vet att Ulrica skulle varit väldigt stolt över honom och hans betyg som nästan bara består av MVG-n.

För ett par månader sedan skrev Alva ett så fint brev till Ulrica som jag frågade om jag fick lägga ut här. Det fick jag...

----------
Mamma

Det här var det sista du sa till mig, "jag gör inte det här med flit" och så sa du "du och Adam är det bästa jag har". Sen grät vi båda två i varandras famn. Det var fint men ändå sorgligt, sen sov du i 3 dagar.
Tisdagen 16 februari 2010 så sa jag inte god natt till dig och det var den enda dagen jag inte sa god natt. Och den 17 februari 2010 kl. 8.00 andades du inte längre det var den värsta dan i mitt liv, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt och tittade. Jag satt och höll dig i handen hela tiden tills du åkte med bilen, jag kollade på bilen tills jag inte såg den längre då började jag storgråta. Jag tänkte att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Jag älskar dig mamma. 17 november 2010 20:14
----------

Så fint skrivet och så jobbigt att läsa.
Jag märker allt mer att Alva påminner i så mycket om sin mamma, och det är den absolut finaste komplimangen jag kan ge henne.

Jag vill avsluta med att berätta att det som jag knappt vågade hoppas skulle ske har skett. Jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon heter Anna och är anledningen till att jag faktiskt mår riktigt bra just nu. Anna tycker, liksom jag (vilket ni säkert känner till vid det här laget), om att gå på teater, musikaler och konserter och vi har redan bokat in både Romeo och Julia, The Ark och Dolly Parton. Vi har roligt och mysigt ihop och även om jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon så här snart är livet alldeles för kort för att inte ta tillvara på något så här bra.

Till sist, ta vara på er och era liv. Och tycker ni om någon, tveka inte att berätta det.
Jag kan väl inte avsluta det här inlägget på ett bättre sätt än med Ulricas ord: Tänk kärlek!

Nio månader

Återigen den sjuttonde, och nu har det gått nio månader...

Jag har inte skrivit här på länge, men eftersom era kommentarer fortfarande trillar in (jag läser alla) och ni skriver så fint vill inte jag vara sämre.

För några dagar sedan kom Ulricas gravsten äntligen på plats.
Ulrica hade en enda önskan vad gällde stenen och det var att det skulle vara en Ölandssten. Så när Ulricas föräldrar var nere och hälsade på Ulricas syster tog de helt enkelt med sig en lämplig sten tillbaka till stan.

Stenhuggaren, gravstensinskriptören, graveraren eller vad det nu kan tänkas heta, var väldigt osäker på om stenen skulle hålla för att gravera in texten på eftersom den var så porös, men han sa att han skulle göra sitt bästa och att han inte skulle ta något betalt för arbetet om den gick sönder under själva bearbetandet.

Tydligen höll den för helt plötsligt låg den på plats (trots att vi bestämt att han skulle maila förslaget på hur den skulle se ut till mig för godkännande och påpekande av eventuella stavfel).
Vi upptäckte den i helgen så den måste kommit dit i fredags, för i torsdags var det ingen sten där.

Jag hade bestämt att det skulle stå "Vår älskade" följt av namnet. Stenhuggaren undrade om jag kunde tänka mig att det inte skulle stå några datum utan enbart årtal för att minska risken för att stenen skulle gå sönder. Jag tyckte att det var okej, men ville att han någonstans på stenen skulle gravera in ett hjärta eftersom jag är ganska säker på att Ulrica hade velat det.

För dig som undrade var platsen är, och för er andra också för den delen, kan jag säga att det är området närmast Råcksta Träsk (jag går alltid in genom den grinden). Kvarteret har nummer 10 och gravnumret är 1655. Ett annat tips är att det är platsen med flest hjärtformade stenar...

För ett par veckor sedan var det ju höstlov och då passade jag och Ulricas föräldrar (och Doris förstås) på att åka till Västerås för att titta på utställningen i Domkyrkan. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotografier för Anhörigfondens utställning "På liv och död" som har visats där sedan den 24 oktober. Familjen Cederling är ju motivet på en av tavlorna och den historien finns att läsa här på bloggen den 16 april 2009 (fotograferingen) och den 6 maj (vernissaget i Storkyrkan). Jag har en förstoring av bilden ovanför pianot, men att se bilderna så stora (tre gånger två meter) är väldigt speciellt och väldigt känslosamt.

Om ni vill titta på den fantastiska utställningen får ni skynda er på för den håller bara på till den 21 november och efter det finns det inga fler tillfällen inplanerade.

Jag lovar ingenting, men när ni minst anar det kommer det nog ett nytt inlägg från mig här på bloggen. Tills dess hoppas jag att ni tar hand om er och varandra.

Bonusinlägg

Jag vet att det inte är många dagar sedan jag skrev mitt förra inlägg, men jag tycker om att överraska...

Min och Doris morgonpromenad gick runt Råcksta Träsk idag. Det är ett missvisande namn på en mysig liten sjö med näckrosor och svanar.
Promenaden avslutades på Råcksta begravningsplats hos Ulrica.

När vi satt där vid Ulricas grav tänkte jag på hur tacksam jag är som fick förmånen att få vara hennes.
Jag är en bättre och mognare människa nu än innan det blev hon och jag.

Ulrica berättade alltid för mig hur bra jag var och peppade mig till att klara saker. Hon har lärt mig massor av viktiga saker, allt från matlagning (det lilla jag kan) till sociala förmågor (Ulrica var en väldigt omtänksam person och hon älskade att ställa till med fester).

Vi hade redan lärt oss att uppskatta livet när Ulrica var sjuk första gången, men när hon fick återfallet tog vi tillvara all vår tid (det finns en hel del exempel på det här i bloggen) och jag försöker leva vidare under den devisen.

Tack Ulrica för att du är och alltid kommer att vara min!
Jag älskar dig!

Fem månader

Återigen den sjuttonde. Det är helt otroligt att det har gått fem månader redan.

När jag läser mitt förra inlägg här på bloggen märker jag att det är mycket som är likadant (inte minst alla arbetsuppgifter som jag radade upp...). Det är fortfarande så overkligt att Ulrica är borta och vissa dagar är riktigt jobbiga medan andra faktiskt går hur bra som helst.

Sommarlovet, som jag längtade efter i mitt förra inlägg, har ju vädermässigt inte gjort någon besviken (fast bönder kanske vill ha mer regn?), och nog har det varit välbehövligt med lite ledighet.

Det är ju vissa saker man gör och platser man besöker på sommaren som jag förknippar med Ulrica och det är så klart jobbigt att uppleva dem igen utan henne. Men å andra sidan vill jag ju inte gå miste om de saker som vi tyckte om att göra tillsammans och det hade Ulrica heller inte velat att jag skulle.
Alltså har jag varit ute med Softa, besökt vänner i Dalen, träffat familjen Jumbo och varit på Allsången, saker som jag bara gjort med Ulrica tidigare.

Ja, Softa är i vattnet igen och motorn går återigen som den gjorde sommaren -08. Det är skönt att den gick att laga. Jag vill bara att allt ska vara så vanligt som det bara går och båten har varit en stor del av våra somrar de senaste åren.

Adam och Alva har bara varit här en vecka hittills under sommarlovet. Det är så klart både konstigt och tråkigt, men de har ju sina fotbollscuper och så. Dessutom vill ju deras pappa ha dem under tiden han har semester.
Jag vet ju att jag egentligen inte har någon rätt att ha dem hos mig längre och vill inte be om att de ska få vara här, men när terminen börjar igen hoppas jag att vi kan gå tillbaka till var fjärde vecka.

När jag skriver det här rinner tårarna och Doris kommer springande för att slicka bort dem. Hon är så gullig och jag är så glad att jag har henne. Hon har tröstat mig många gånger under de här månaderna.

Återigen vill jag tacka för alla kommentarer som jag lovar både läses och uppskattas. Det värmer i hjärtat när jag ser hur många som fortfarande bryr sig.

Tre månader

I dag har det gått två månader sedan mitt förra inlägg, och alltså tre månader sedan Ulrica gick bort.

Tiden har gått fort, men också väldigt sakta. Det känns som bara härom dagen som hon fortfarande var "frisk" medan det i nästa sekund känns som att det gått en evighet sedan jag hade henne här hos mig.

Det är fortfarande så overkligt. Det kändes så självklart att det alltid skulle vara Ulrica och jag, och på något sätt kommer det också alltid att vara det.
Jag pratar ofta med henne, ibland tyst i huvudet och ibland högt för mig själv. Det känns som att hon är med mig och stöttar mig i det jag gör och det känns skönt att ha henne att bolla tankar med.

Jag, barnen och Doris kämpar på med att få vardagen att fungera. Alva har varit här ganska mycket, medan Adam mest hållit sig till varannan vecka som tidigare. Det senaste är att de kommer vara här var fjärde vecka nu, men vi får väl se efter sommarlovet som alltid brukar bjuda på en del speciallösningar vad gäller barnveckorna.
Det går i alla fall fortfarande långsamt framåt tycker jag, inte minst tack vare känslan att alltid ha Ulrica hos mig.

Jag är glad att det snart är sommarlov för jag har haft lite svårt att koncentrera mig på jobbet sedan jag ökade till heltid. Det är alltid intensivt i slutet av terminen med utvecklingssamtal och nationella prov i femman. Min situation i övrigt har ju inte hjälpt till precis.
Snart är det i alla fall dags för lite välbehövlig ledighet.

Minnesgoda bloggläsare minns kanske att Softas motor gick sönder i augusti, så det blir till att försöka få ordning på den innan vi kan njuta av en tur ut till Ormön. Förutom det har jag fortfarande bara tre våder tapeter på väggen i köket. På slutet hade Ulrica en önskan om att hinna se dem uppe, men vi hann inte klart (vi köpte tapeterna för flera år sedan, men andra projekt kom emellan. Inte minst byte av yttertak när det började droppa vatten ner på köksbordet). Vid vårt sista besök på Bauhaus köpte vi också golv som ska läggas i köket. Förutom det måste trallen på kökssidan oljas in och allting ska på plats igen i garaget efter hantverkarna. Och taket i badrummet är inte riktigt klart än...
Kort sagt finns det mycket saker som ska göras, som alltid när man har hus.

Livet går vidare, vare sig man vill det eller inte.
Och eftersom jag vet att Ulrica hade velat att det skulle gå vidare så ska jag fortsätta att leva som innan den 17 februari i den mån det går.

Jag älskar dig, Ulrica.